Herr Anders skrev:Vad jag menar med politiska problem i sådana här sammanhang är (om jag förstått det rätt) Owe Viktorins bedömning av hur de olika stora pengahögarna kunde användas på bäst sätt. För denna bedömning av vad som är "bra" måste oundvikligen bli politisk. Jag menar att dessa professionella bedömningar av utfallet av olika budgetförslag är mer utsatta för lobbying och påverkan från särintressen än en bred politisk diskussion om samma fråga skulle vara.
Särskilt vanskligt blir det ju om man betänker att de kompetenta i en viss fråga nästan undantagslöst är att betrakta som ett särintresse också. T ex så måste ju ÖB och militärledningen vara att betrakta som väldigt mycket part i målet när försvarsanslagen diskuteras. De hade alltså ett starkt incitament av att överdriva nedläggningarna för att få budgetnedskärningarna att framstå som värre än de var (jag vet inte om de verkligen gjorde detta, för det vet jag inte, jag säger bara att de hade incitament till det).
Det låter som om vi är mer överens än man kan tro vid en första anblick. Att ÖB och hans stab är ett särintresse är naturligtvis helt sant. Och bedömningen om vad som anses "bra" är en politisk bedömning, det håller jag med om. Men det jag efterlyser är alltså ett underlag till olika nivåer. Ett underlag som egentligen inga andra än de som är verksamma inom det aktuella budgetområdet kan servera, partiska eller ej.
Oavsett om man är en lekman inom området, eller proffs med sakkunskap, så måste man ju veta vad pengarna förväntas användas till. Man måste veta vilka utgifter,
och därmed verksamheter/utrustning/anläggningar, som man vill ta bort. Säger vi åt en myndighetschef att reducera budgeten från 45 till 35 miljarder utan att tala om vad som ska tas bort, tar vi inte vårt ansvar som medborgare. Och får vi inte ett underlag av myndigheten, kan vi inte ta det ansvaret.
Ett ännu svårare exempel är sjukvården. Ju mer pengar vi satsar på den, desto duktigare blir vi på att behandla sjukdomar och desto längre överlever våra sjuka och äldre. Skönt och moraliskt stärkande ur ett etiskt perspektiv. Men ur ett nationalekonomiskt perspektiv är det fullständigt förödande. Strikt nationalekonomiskt vill vi att en människa dyker upp i vårt land den dagen hon är färdigutbildad och kan börja förvärvsarbeta. Idealt sett ska hon sedan dö på pensionsdagen. Vi har nämligen inte råd med all tänkbar sjukvård. Förr kunde man ge obegränsade ekonomiska ramar till sjukvården, för den begränsades av att man andå inte kunde "behandla upp" alla resurser, eftersom man inte hade tillgång till tillräckligt utvecklade metoder. Men den gränsen passerades någon gång på 1980-talet och kommer aldrig att komma tillbaka. Idag finns dyra behandlingsmetoder för nästan alla sjukdomstillstånd och vi tvingas prioritera mellan dem.
Så när landstingspolitiker ska besluta om budget för kommande år, tvingas de svara på frågan: Vilka behandlingar ska vi tillhandahålla? Vilka människor ska vi satsa på att behandla och vilka måste vi acceptera att de dör? Duckar de inför den frågan, skjuter de bara ansvaret nedåt ett hack till cheferna inom sjukvården, som upplever obalans mellan sitt uppdrag och de resurser de har för att lösa det, plus att de måste göra politikernas etiska prioritering om vem som ska få leva och vem man ska låta dö.
Jag menar att den som bestämmer om budgetramar, också ska bestämma om prioriteringar inom den verksamhet som budgeteras för. Är det medborgaren som ska göra sådana prioriteringar, så krävs mer än en totalsumma som justeras godtyckligt efter vad medborgaren tror att budgeten avspeglar. Medborgaren måste ha ett underlag för sina prioriteringar och det underlaget är det verksamheten själv som ska presentera. Dessutom pedagogiskt utformat så att vi som är lite halvpuckade kan förstå tillräckligt för att göra ett informerat val.
Som du märker är jag en stark förespråkare för bottom-up budgetering. Egentligen (även om det är orealistiskt) tycker jag att verksamheten ska utgå från noll och stapla upp vad man vill göra nästa budgetperiod, varför man vill göra det och vad det i sådana fall skulle kosta. Sen prioriterar politiken (i vårt fall medborgaren) mellan de olika verksamheterna/investeringarna/materielen, med vidhängande prislapp, samt sätter ett tak för hur hög stapeln av verksamhet får bli.