Herr Anders:
Jag har ett flertal gånger nu redovisat mina skäl till att inte engagera mig i AktivDemokrati. Jag kan visserligen fortsätta märka detaljer i all oändlighet men jag börjar ana att ni inte är så förtjusta i kritik, eller åtminstone inte min kritik. Dessutom börjar jag känna mig en aning matt. Med detta avslutar jag därför denna omgång debatter hos AktivDemokrati. Känn er välkomna till Direktdemokraterna närhelst ni vill.
Det vara tyvärr detta jag befarade.
Alla dessa motargument vi i AD hittills tagit oss tid att skriva ned är i sig ett mkt bra bevis på att vi inte är emot kritik, snarare att vi gillar att
vässa argumenten för att ytterligare förbättra direktdemokratins möjligheter att bli framtidens politiska system, såväl i Sverige som internationellt.
Skulle vi inte gillat kritik skulle vi knappast skrivit allt detta.
Anders har backat steg för steg (kortare o kortare motsvar, se själva i trådarna), tills det till slut i princip inte återstod ngn substantiell kritik (eller om vi ska kalla det åsikter) emot AD:s system.
Kvar fanns tyckanden som "alla kanske inte vill allt lika mkt" o liknande.
Visst, men vi skulle ha en principdebatt, och då är det naturligt att föra fram argumenten för och emot olika lösningar för att på ngt sätt kunna komma fram till vad som är de rimilgaste o effektivaste lösingarna, givetvis med sikte på verklig funktion i framtiden.
Annars blir det hela inget annat än en diskussionsklubb tyvärr.
När man vill gräva djupare för att försöka reda ut de verkliga sakproblemen med t.ex. den kontinuerliga modellen, ja då backar Anders ur helt.
Kanske vi missat något eller missförstått ngn del i Anders kritik, och detta hade kunnat redas ut i en sansad och saklig strikt inriktad "efterdebatt".
Han väljer nu att se sig som ett offer för Martins eller hela AD:s misstänksamhet, istället för att rakryggat stå för sina åsikter och peka i detalj på hur rätt han har.
Alla får väl dra sina slutsatser av det beteendet.
Så till min syn på strategi för den direktdemokratiska kampen i Sverige;
När det gäller "1000 blommor borde blomma", så tycker jag det är helt fel, det är lika fel som det vore på 80-talet att starta 1000 nya små miljöorganisationer, istället för miljöpartiet. Var hade Mp stått idag med den strategin?
Istället ska man ju se varje direktdemokratisk organisation som 1000 blommor i sig, eftersom inga åsiktspaket tvingas på ngn.
(Ja, jag vet!!!, AD har stadgar, tom sådana om mänskilga rättigheter etc, men det
kanske kan ha ett värde i sig, både i nuläget och i en framtida valsituation, men när man lyfter fram dessa stadgar som allvarliga hinder för en direktdemokratisk agenda, då kan man faktiskt inte låta bli att bli lite misstänksam.)
Ser man inte en direktdemokratisk organisation som 1000 blommor, ja då ser man väl inte de enskilda människorna som indivder heller.
Eller har jag fel?
Även om de på ngt lite vis tvingas inordna sig under några mkt enkla stadgar, så måste det väl anses väga mkt lätt jfrt med de alternativ som står till buds idag?
Är detta inget värt?
Är det bättre att köra 1000 oberoende organisationer så att ingen speciell kraftsamling uppstår?
Jag tycker DD lämnar fältet fritt för nästan vilka spekulationer som helst, tyvärr.
Men kanske ngn annan från DD vill ta över efter Anders?
Kanske det trots allt ligger ngt i hans kritik som inte bemötts tillräckligt ännu?
Vi som tror på AD:s modell finns här, om ni är intresserade.
