De ser framåt, uppåt och bortåt.

Många kritiserar mig för att se alltför positivt på allting.

Man måste se bakåt också, påstår de och försöker vrida mitt huvud 180 grader.

Aj, kvider jag och stretar emot.

Men kalkylen då, svarar Förnuftet, planerna, beräkningarna, var har du dom.

Här, säger jag och knackar mig på huvudet, härinne finns det, precis som det här jag skriver nu, det finns inuti huvudet ända tills jag skriver ner det, då finns det här, på dataskärmen eller utskriften och inte längre i mitt huvud, bara som fragment.

Ordning och Förnuft vägrar att acceptera det. De vill ha allt på papperet, långt innan det finns i huvudet och långt innan tankarna har kretsat klart.

Därför blir väldigt mycket som planeras inte så bra.

Entusiasterna har lämnar bordet, de gillar inte långsamhet och den naturliga tröghet som alltid är en naturlig del av planeringen.

Men det som Ordning och Förnuft aldrig har förstått, det är att utan Entusiasterna så avstannar allt arbete, alla idéer dör ut och kvar finns bara en massa små kolumner och streck hit och dit som skall förklara vad som skall ändras.

De människor som måste tänka om sätter effektivt alla sina käppar i alla tänkbara hjul och kvar finns en massa papper och en massa människor som aldrig får vara med om det fantastiska att få se en verklig förändring eftersom deras käppar bildar en stabil och ogenomtränglig pallisad, det som skall ändras omges av ett minfält skapat av fördomar, förakt och misstro.

Skolan är ett sådant exempel.

Vår så kallade demokratiska utveckling är ett annat.

Men nu, äntligen, så finns det en chans att lösa upp detta stillestånd.

Att förändra, att skapa en hållbar demokratisk spännande utveckling.

Men först måste Entusiasterna, Ordning och Förnuft tillsammans enas om vilka regler som alla måste följa och vilka villkor som skall utgör själva grunden för den byggnad som vi allesammans skall betrakta som vår gemensamma egendom och som vi allesammans skall värna som om den vore vår privata.

Vid varje ideologisk nydanande omvälvning så står vi inför gigantiska problem.

Ett av de allra största och ofta det som får ideologierna att störta samman är att ganska omgående så går det att urskilja olika grupperingar av människor som har det gemensamt att de, och inga andra, sitter inne med den absoluta sanningen.

Entusiasterna har den i början, Ordningen har de tvärsäkert efter ett tag och Förnuftet har haft den hela tiden.
En grupp som är svår att upptäcka och nästan omöjlig att stoppa är Psykopaterna.

De kliver alltid in på scenen en bit in i tragedierna och tar med den paranoida självsäkerhet som är typisk för dem över rodret på den virrande skutan och påstår sig vara de enda som kan säkra färden över okända vatten.

Många är de exempel som jag har studerat, allt från grannskapsprojekt i Fagersjö på 50-talet till stora historiska händelser som Ryska Revolutionen, från små föreningar i byar till diktaturers uppkomst utifrån en demokratisk valprocedur.

Det finns bara ett sätt att motverka en sådan utveckling.

Det är att aldrig backa undan för odemokratiska utvecklingsskeenden.

Att aldrig tillåta att någon blir tystad.

Att aldrig tillåta att någon inte har rätt att ifrågasätta utvecklingen.

Att aldrig lita på att någon enskild person är ensam bättre än ett kollektiv.

Demokrati är en långsam process, en process där alla känner sig delaktiga och alla har samma rätt att uttrycka sig.

Sedan kan man inte garantera att alla skall få sin vilja igenom, att alla kan bestämma.

Men ingen ska behöva somna på kvällen och känna sig förbigången, överkörd eller nonchalerad.

För det är när vi handlar så mot varandra som vi omedvetet driver utvecklingen mot ett odemokratiskt, slutet samhälle där ett fåtal vältaliga och psykopatiska människor tar ifrån oss den makt som vi av naturen är ämnade att hantera själva.

Därför måste vi lita på varandra, lita på att vi vågar säga vad vi tycker, att vi vågar kritisera varandra och ha åsikter som inte alltid stämmer överens med alla andras.

Det är så vi ska skapa det demokratiska samhälle som de flesta av oss redan har färdigt.
I huvudet.

Bild: (CC BY-ND) USDAgov

Hur listan tagits fram:

1. Radera allt under 50 röster och alternativ som kan uppfattas som rasistiska
2. Vi får 19 alternativ
3. På en valsedel får det plats 30 namn
4. Ge de 14 minsta partierna en plats var
5. De 5 större partierna delar på 16 platser beroende på storlek
6. Störst placeras överst
7. Partierna nominerar namn som placeras i listan eller listorna
8. Valet 2010 genomförs
9. Antalet röster per parti rangordnar vilken ordning samt med vilket mandat partierna kommer in
10. Personerna rangordnas inbördes inom respektive parti