Aktiv Demokrati forum

[i]Detta är artikel nummer två i Nya Revolutionsbulletinens artikelserie "borgerlighetens historia" - 1900-talets internationella liberalism. Just denna del i artikelserien om tre delar publicerades i Nya Revolutionsbulletinen nr. 12, 2006, kommunistisk tidskrift.[/i]


Jag såg nyligen på inledningen av en film om Tarzan. Den första scenen i denna film föreställde en afrikansk by år 1904. Några dussin vita soldater har just erövrat byn från afrikanerna och börjar genast plundra. De letar reda på allt guld och elfenben de hittar i byn, sen bränner de ner alla byggnaderna och (vilket man inte får se) slaktar (antagligen) hela byns befolkning, för detta var mer regel än undantag. Detta var 1904. Kolonialismen och rasismen i Afrika fortsatte alltså in även på 1900-talet, men skillnaden mellan perioden innan 1900-talet och [i]själva[/i] 1900-talet gällde inte detta, utan skillnaden var att det under 1900-talet kommit ett nytt fenomen i världspolitiken och den historiska utvecklingen. Liberalismen hade anlänt. 1900-talet var den ”internationella liberalismens” epok.

De flesta av världens regimer under 1900-talet har varit liberala sådana (en benämning med vilken jag menar liberala, nyliberala eller allmänt högerpolitiska). De olika typer av liberalism världen känner till är samtliga anti-kommunistiska, arbetarfientliga. Liberalismen är överklassens och medelklassens ideologi och den står i direkt motsats till arbetarklassens ideologi, kommunismen. Det är motsättningen mellan dessa bägge som hela klasskampen handlar om. Klasskampen i sin tur är vad som präglar vår värld och ligger till grund för att den ser ut som den gör. Allting som sker handlar om motsättningen mellan arbetarklassen och kapitalet. De bägge klassernas motsatta politiska intressen formar helt vår värld.

Jag nämnde det faktum att [i]de flesta[/i] av 1900-talets regimer var liberala, inte alla. De övriga var fascistiska. Givetvis är också fascismen arbetarfientlig och anti-kommunistisk, men det hör inte hit. Det är inte detta som artikeln ska behandla, utan [i]liberalismens[/i] förlopp och utveckling under det föregående århundradet. I alla tider har borgarklassen kontrollerat och styrt världen, före 1900-talet i form av feodalism, därefter i form av liberalism och fascism. Feodalismen behandlade jag i den första delen av denna artikelserie och som överblicken av den artikeln visar så gjorde sig feodalismen ökänd för sin grymhet och allt det lidande den fört med sig. Förhållandet är detsamma när det gäller liberalismen (fast i mindre skala, liberalismen är mildare vad grymhet anbelangar än feodalismen).

Nu ska jag behandla några specifikt liberala och nyliberala regimer som vår värld drabbats av under århundradet som gått. Jag börjar med det mest vedertagna exemplet i dessa sammanhang, regimen Augusto Pinochet i Chile. Denne herre gjorde sig ökänd när han 1973 störtade den tre år gamla marxistiska folkvalda regimen ledd av kamrat Salvador Allende. Kuppen ledde till mycket förbättrade kontakter med det land som fungerar som flaggskepp för alla liberala stater, det (ny)liberala USA. Pinochet började genast driva en klassisk liberalfascistisk politik. Han genomförde massor med marknadsekonomiska reformer, dödade och torterade oliktänkande (representanter för arbetarklassen, kommunister) i massor och gjorde sig ansvarig för alla tänkbara brott mot mänskligheten, såväl ekonomiska som fysiska. Denna regim i sin tur störtades 1990. Då rapporterade man tiotusentals chilenare som ”försvunna” under Pinochets styre. Det är sådana som aldrig setts igen och som gått en säker och grym död till mötes under det liberala förtrycket.

Ett annat exempel hämtar jag från Indonesien. 1967 kom en man vid namn Suharto till makten i landet. Samma år hade Indonesien världens tredje största kommunistparti (givetvis näst efter partierna i Sovjetunionen och Kina) med mer än tre miljoner medlemmar. Detta skulle komma att ändras i och med Suhartos maktövertagande. Högermannen Suharto, varm anhängare av liberalismen och av det praktiska tillämpandet av samma fascistiska metoder som Pinochet, slaktade folket i massor. Ett par, tre miljoner kommunister blev brutalt slaktade. Nu gestaltas liberalismen och högerpolitiken i dess verkliga dager. Man kan inte fastställa några exakta siffror på hur många av arbetarklassens förkämpar som strök med i denna vända (likt det brukar vara fallet med regimer av denna typ, för det finns ju heller inga exakta siffror på antalet offer för Hitler och Franco).

General Suharto utsatte inte bara sitt lands befolkning för fysisk tortyr, utan i likhet med Pinochet, även ekonomisk tortyr. Utöver att bli mördade och torterade i miljoner fick indoneserna även lida av alla marknadsekonomiska reformer och allt elände sådana ofrånkomligt för med sig.

Ytterligare ett exempel jag vill ta upp är från Zaire (som i dagsläget officiellt heter Demokratiska Republiken Kongo). 1965-1997 styrdes Zaire av Mobutu Sese Seko, som på senare tid blivit lite av en legend (och då inte i positiv mening). Han var västvänlig och drev en liberal politik [i]precis[/i] som de två ovannämnda herrarna, Pinochet och Suharto. Sese Seko var representant för ett högerparti och var anti-kommunist och motståndare till arbetarklassens bästa, precis som herrar Pinochet och Suharto. Liberalismens politiska kännetecken kan skådas klart och tydligt även i staten Zaires inrikespolitik från 60-talet till 90-talet. Liberalismens politiska karaktärsdrag i form av folkmord, tortyr, undertryckande av politiska motståndare med den värsta grymhet samt tillämpningen av ett helt igenom idiotiskt ekonomiskt system som inte har annat till följd än lidande, svält och misär, ja, alla dessa karakteristika återfinner vi i forna Zaire.

Det som nu gjort Mobutu Sese Seko särskilt legendarisk för eftervärlden är hans extrema korruption. Den liberale diktatorn ”trollade” bort nästan hela sitt lands budget. Han stal flertalet miljarder dollar från sin befolkning och satte in dem på privata konton i Schweiz. Regimen i fråga brukar benämnas som en kleptokrati, dvs. en regim styrd av tjuvar. Ja, det är just ett fint sällskap herrar som högerideologiernas företrädare kan sälla sig till. Jo, jag säger då det. Moderaterna, Folkpartiet, Kristdemokraterna, Centerpartiet, Pinochet, Suharto och Mobutu Sese Seko (en lista som snart kommer göras längre), partier och diktatorer av samma anda.

För att bara kort vika in på sidospåret kleptokrati, så tänker jag här publicera ett textstycke från internet. Detta är hämtat från Wikipedia: ”kleptokrati, av klepto- och -krati är en nedsättande benämning för en regering som är så korrupt att den inte ens behållit en fasad av hederlighet. Den person eller den grupp som med auktoritära medel håller makten i en sådan stat kallas kleptokrat/-er.

[b]Kleptokraternas tio-i-topp[/b]
[i]"2004 släppte Transparency International en lista över vilka statsledare som berikat sig mest under modern tid. I ordning efter stulna belopp:
1. Suharto, Indonesien, 15- 35 miljarder amerikanska dollar
2. Ferdinand Marcos, Filippinerna, 5–10 miljarder
3. Mobutu Sese Seko, Zaire, 5 miljarder
4. Sani Abacha, Nigeria, 2–5 miljarder
5. Slobodan Milosevic, Jugoslavien, 1 miljard
6. Jean-Claude Duvalier, Haiti, 300-800 miljoner
7. Alberto Fujimori, Peru, 600 miljoner
8. Pavlo Lazarenko, Ukraina, 114–200 miljoner
9. Arnoldo Alemán, Nicaragua, 100 miljoner
10. Joseph Estrada, Filippinerna, 78–80 miljoner”[/i]

Som man kan se, så är det bara våra kära vänner liberalerna och fascisterna som tar plats på listan. Flera av dem har behandlats eller kommer framöver behandlas individuellt i denna artikel. Det är ett intressant fenomen att det bara är högerideologiernas företrädare som sysslar med saker i stil med detta.

För att ordentligt behandla topp tre på klepokratilistan måste jag även skriva några meningar om nummer två, dvs. Ferdinand Marcos. Vad har då Marcos haft för sig? – Jo, han styrde ett fattigt land på vår jord under ett par decennier, han var president på Filippinerna 1965-1986. Jag kan säga att Marcos inte precis var den mest beskedliga och timida statschef världen skådat. Nej, arbetarklassen på Filippinerna behandlades under hans regim på precis samma sätt som i alla exempel här ovan. Marcos lemlästade alla kommunister han fick tag på, så de blev tvungna att fly till bergen och djunglerna. Det skickades ut trupper för att förfölja och massakrera dem så fort man hann ikapp. Man hade alls inga hinder för att med glädje brutalt avliva de oskyldiga och försvarslösa civilisterna, sådana vars enda brott varit att uttala stöd för arbetarklassens intressen, kommunismen.

Den blodtörstige och mordiske Marcos byggde även stora monument över sig själv runt omkring på de filippinska öarna. Detta var, utöver den utbredda kleptokratin, ett enormt slöseri med befolkningens pengar, arbetarklassens pengar.

Meningen var att i denna artikel enbart behandla liberalismens och nyliberalismens (de så kallade borgerligt demokratiska, väst-demokratiska ideologierna) historiska oegentligheter och inte någonting om fascism, nazism och anti-kommunism i allmänhet. Därför väljer jag att stanna här. Jag skulle kunna fortsätta med Hitler, Mussolini, Franco, men då försvinner syftet. Syftet med artikeln är att bevisa att de så kallade demokratiska ideologierna inte är vad de utger sig för att vara. Liberalismen är inte oskyldig till världens olyckor, nej, den ligger bakom dem. Liberalerna själva brukar anklaga oss kommunister för massmord. Här bevisas vilka som är de verkliga massmördarna och torterarna. Liberalismen är en ideologi som är minst lika dålig att tillämpa som fascismen och den fascistiska kvasi-kommunismen (med vilket jag menar alla de regimer som haft så kallade ”kommunistiska” statsbärande partier).

Liberalismen kommer bli vår undergång. Vi ser vad den har skapat hittills i vår värld, bara elände. Det är dags att börja kämpa för kommunismen! Det är vår enda utväg!

Det sista tycker jag går för långt enligt våra moderatorsregler. Tycker du inte det ?

Jag tycker att din beskrivning är intressant om olika fascismer men för att framstå som objektiv bör du nog ta upp och andra odemokratiska ismersom gått fel i detta sammanhang också.

Det är inte några andra ismer den handlar om, utan den behandlar just och enbart liberalismen. Artikeln är en reaktion på 150 år av angrepp på kommunismen.

Jag förstår inte i vilken mening regimerna du beskriver i din artikel kan anses vara liberala? De varkar snarare vara totalitära stater där makteliten haft oinskränkt makt att förtrycka sin befolkning som den har velat, vilket väl närmast är motsatsen både till libralism och kommunism.

Så är det. Kommunister vill inte bli förknippade med Stalin och liberaler inte med faschism. Diskussionen kan inte förväntas leda framåt. bättre att försöka påverka realpolitiken anser jag. Om man är enig i att demokrati är bra så är alla dessa totalitära ismer av ondo.

Skulle du kunna ändra i sista stycket så att det blir ex. :

Det är bara en tidsfråga innan den bestialiska bombhögern sätter tänderna i er, kamrater!

...så att du inte anklagar någon person för att vilja mörda när det inte finns bevis för sådana planer.

Nu har jag tagit bort en mening. Jag vet inte om det behagar herrskapet.

Behagar åtminstone denne moderatorn

Nå, Andropov, ska du bli "fri debattör" och registrera dig eller förbli anonym för oss?

"I alla tider har borgarklassen kontrollerat och styrt världen, före 1900-talet i form av feodalism"

Jag kan bara inte låta bli att anmärka på detta för du känner väl ändå till den sakliga felaktigheten i detta påstående?
Borgarklassens styre betecknas av det system som kallas kapitalism.
Under feodalismen var det adel och präster som satt högst på täppan, borgarna var strax över bönderna och bodde bara lite bekvämare i städerna.
Framförallt bör man akta sig för att dra likhetstecken mellan dagens kapitalistiska borgare och dåtidens självägande men ändå arbetande borgare, industrialismen fanns inte och kunde därmed inte möjliggöra lönearbete i vår skala.
Dra dock gärna likhetstecken mellan elit och elit, dekadenta skithögar i alla former, färger och tider är de.

Förövrigt kvittar ideologi i en värld där kapitalet styr eftersom alla regimer av alla de slag alltid blir influerade av världsmarknadens vindar.

Såvida vi inte är självförsörjande och direktdemokratiska, då finns hopp för en bättre framtid.

"Dra dock gärna likhetstecken mellan elit och elit, dekadenta skithögar i alla former, färger och tider är de. "

En fråga bara, var går gränsen för att höra till denna gruppering? Är det att bli chef för en avdelning, statsminister eller president? Gäller det bara de politiker som är korrumperade? Jag arbetar själv som ledare i min arbetsroll och tar ganska illa upp.

Alla egna foeretag aer smaa diktaturer, annars aer de kooperativ. En chef kan ha en demokratisk ledarstil eller en diktatorisk ledarstil.

Jag anser då, att man i vissa fall kan behöva en diktatorisk ledarstil. Dock förutsatt att man har större kunskap inom ett område.

Företagsdrift är inte med automatik en demokratisk inrättning.
Den som vill pröva på det demokratiska föetaget kan dock utan problem starta ett kooperativ.
Vi ser ju inte några speciellt framgångsrika sådana utom inom vissa lantbruk eller föreningsliknande aktiviteter, så frågan är om det är en framkomlig väg.
Statens eller kommuners eller föreningars styrelseskick är däremot ngt annat.
DÄr finns ingen anledning att koncentrera all makt centralt eftersom det primära inte är att maximera vinst, eller rörelsens omfattning.
Först när det blir fråga om krig (maximering av areal/naturikedomar..) kan det finnas incitament att koncentrera makten till en härförare som kan lyckas lura folket att hjälpa till med angrepp på främmande land.

Å andra sidan så ska / bör även offentliga verksamheter ha ett privat "tänk" i en del verksamheter. Man bör vara kostnadseffektiv, effektiv och ha möjligheten att ta snabba beslut. Ekvationen är inte alltid så enkel, det finns en stor risk (enl. nutida demokratiska processer) att beslut drar ut på tiden, att administrationen av detta blir alltför kostsam. Man bör först, tycker jag, koncentrera sig på att effektivisera den demokratiska processen, som t.ex. att använda mer omröstningar via t.ex. internet. När man gjort detta kan man gå vidare och utöka antal omröstningar och även bygga in mycket av den administration som finns idag i automatik.

Ja, militaeren behoever ex. diktatorisk ledarstil foer i krig maaste vissa beslut tas snabbt av naagon med beproevad erfarenhet och kaensla. Allsaa kommer folket med logik vaelja chefer med mandat foer detta faar vi hoppas.

Därav delegerar man sin röst till någon man litar på..

Just det. Representativitet paa folkets egna villkor.

Med elit menar jag politiker som behöver oss folk som röstar på dem, vi behöver inte dem som de ansvariga människor de allra flesta av oss är.
Folket röstar idag på partier som missgynnar dem i slutändan eftersom samtliga etablerade partier stöder ett diktatoriskt kapital.

Med elit menar jag företagsledare, arbetsgivare och aktieägare eftersom det är vi anställda som betalar deras löner med vårt arbete trots det skitsnack de försöker lura i oss. Deras makt förstärks endast av våra dåliga arbetsvillkor.

Med elit menar jag generaler, amiraler och överbefälhavare som behöver folket för att slåss mot andra folk istället för att vi ska stå enade och inse att vi inte behöver deras syskonmord. Krig föder endast kapitalet.

Med elit menar jag helt enkelt det fåtal som sitter på makten och egendomen som här i världen utövas och brukas av en majoritet.

Boten är att göra gemensamma intressen till gemensam egendom.

Beskattning aer baettre aen konfiskation. Med beskatning och foerdelning av skatterna kan loeneklyftorna minskas i samhaellet utan att det skapar fullstaendigt kaos, krig och foerstoerese. Det tjaenar naemligen ingen paa. Det aer en s.k. loose-loose.

I ett mer socialistiskt samhaelle saa har alla mer trygghet inkl. foeretag och deras aegare. I en omvandlig mot en viss maengd socialism som folket foeredrar foerespraakar jag maattfullhet och att det sker i ett tryggt tempo samt att man kan balansera nivaan till den nivaa som folket verkligen vill ha.

Även fast denna fråga i slutändan är folkets att besvara så reserverar jag mig starkt mot din reformism eftersom vi av historien lärt oss att sådana försök mynnar ut i verkanslöshet och ett än friare kapital.

I en sann demokrati kan det inte finnas företag som ägs av andra eller fler personer än de som arbetar inom det eftersom privat ägande av gemensamma intressen per definition är diktatur, välj din sida.

Antingen så fortsätter företag/arbetskraft att kunna köpas och säljas som vilken vara som helst till vem som helst eller så styckas den exekutiva makten upp mellan de som skapar rikedomen.